Musik har alltid funnits i symbios med människan och hennes samhälle, och det är därför inte så konstigt att vissa grupper föredrar vissa artister eller genrer framför andra. Många gånger handlar det inte enbart om tycke och smak, utan även det man själv tycker representerar en bäst i världen. Att känns sig förstådd är viktigt för att en individ skall må bra, och med musik kan många känna att de inte är ensamma.
Låt säga att du är en ensam tonåring som tycker att hela världen missförstår dig; är det mer troligt att du vill lyssna på Doris Days sockersöta gamla paradlåt ”Que Sera Sera” eller en låt om idiotiska lärare och dumma vuxna i stil med Pink Floyd eller Sex Pistols? Eller om du precis fått ditt hjärta brustit; vill du då lyssna på Pharell Williams ”Happy” eller sjunga med i Mariah Careys förtvivlade ”Can’t liiiive if living is without you…”?
En känsla av samhöri
ghet
För många ungdomar blir musik en del av skyddet mot omvärlden och man kan bygga sig ett minisamhälle inom det stora samhället där alla invigda är likasinnade. Svartrockare står och surar i ett hörn på skolgården och blänger på pop-fantasterna som tar selfies och pop-fantasterna i sin tur stirrar oförstående på hårdrockarna som står och headbangar till Metallica medan reggae-gänget flinar avkopplat åt dem allihop. Små grupper med egna identiteter, en känsla av gemenskap och förståelse, att vara en del av någonting.
Det sociala behovet är en grundläggande förutsättning för människans överlevnad, så även om man kan tycka det vara fånigt att identifiera sig med en viss musikstil hör det faktisk till den biologiska överlevnadsinstinkten. På liknande vis bildas grupper av fotbollssupporters, politiska eller religiösa åskådningar, veganer, sexuell orientering och i utsträckning även nationer och världsdelar.
